Hjärtfel

Under 2014-2015 gjorde SDS en inventering av inrapporterade hjärtfel hos rasen. Det gällde hundar födda från 1999 och framåt som blivit diagnosticerade med dilaterad kardiomyopati (DCM) eller blåsljud. Totalt är det ett 40-tal individer som är inrapporterade, i några kullar finns mer än en sjuk individ och i vissa fall förekommer både blåsljud och DCM i samma kull. Hundägare berättade om snabba förlopp där deras hund har dött knall fall eller från ett fåtal dagar till ett par månader efter diagnos, i åldrarna 4-10 år. Försäkringsstatistik visar att dalmatinern har en förhöjd risk att söka veterinärvård för hjärtproblem jämfört med medeltalet för alla raser.

SDS har öppet redovisat de fall som kommit in där ägaren gett sitt medgivande. Det insamlade materialet förmedlades till medlemmarna på ett möte i slutet av 2015 och under våren 2016 hade SDS avelskommitté ett möte med SKK:s avelskommitté. SKK:s avelskommitté bekräftade att SDS arbete har gett en god grund för fortsatt hantering och erbjöd hjälp för framtiden i form av kontakt med hjärtspecialist (Jens Häggström, kardiolog på SLU) samt genetisk rådgivning (Kjell Andersson från SKK:s avelskommitté). SKK:s avelskommitté konstaterade att det i nuvarande skede inte går att ge specifika avelsråd då nedärvningen är okänd och eventuellt kan vara komplex (polygen). SKK:s avelskommitté konstaterade även att för de hjärtfel på dalmatiner som betecknas som en kardiomyopati finns det indikationer på en betydande ärftlig disposition. Under tiden får man anta att arvbarhetens storlek är av betydelse vid urval av avelsdjur. SKK:s generella rekommendationer vid indikationer på en ärftlig disposition för ett sjukdomstillstånd där nedärvningsmönstret inte är närmare känt kan tjäna som vägledning i avelsarbetet. Inom andra raser där DCM är utbredd görs en detaljerad ultraljudsundersökning av hjärtat innan hunden går i avel, och som följs upp med nya undersökningar ungefär vartannat år. Vissa raser med hjärtproblem senarelägger även avelsdebuten.

SDS önskar att samtliga hjärtfel rapporteras in till SDS avelskommitté via hälsoformuläret här på hemsidan. Kartläggning är grunden för vidare hantering av hjärtfel hos rasen.  Det är önskvärt att hundar som dör eller avlivas p g  a hjärtfel obduceras. De fall som kommer in bör noggrant utredas för att fastställa exakt diagnos. Bidrag kan sökas från SDS Hälsofond för detta.


Nedan följer ett frågebatteri med svar från SKK om hur uppfödare bör tänka i frågor avseende avel:

SKK grundregler § 2:2 Att endast genomföra parningskombination som utifrån tillgänglig information inte ökar risken för allvarlig sjukdom/funktionshinder hos avkomman.
Uppfödare och hanhundsägare ska vid indikation på/misstanke om att förekomsten av ett allvarligt sjukdomstillstånd har en ärftlig bakgrund med tillgänglig information ta hänsyn till detta vid val av avelsdjur. Som exempel på tillgänglig information kan nämnas:
a) Litteraturuppgifter om sjukdomens karaktär och kliniska effekter
b) Indikationer på en påtaglig rasdisposition
c) Indikationer på nedärvningsmönster
d) Förekomsten av liknande sjukdomstillstånd hos nära släktingar

Huvudfrågan om hur ”tillgänglig information” om ”risk för allvarlig sjukdom” i Grundreglerna § 2:2 ska tolkas när det gäller okänd arvsgång, har tre följdfrågor som AK ombeds att ta ställning till:

    • Vilket handlingsutrymme har officiell specialklubb när det gäller att tolka och genomföra SKK:s regelverk (grundregler, avelspolicy och avelsrekommendationer)?
      Svar: En specialklubb skall använda försiktighetsprincipen och rekommendera avelsdjur som har så låg risk som möjligt med den kunskap man har till dess mera kunskap finns. Vid indikationer på en ärftlig disposition för ett sjukdomstillstånd där nedärvningsmönstret inte är närmare känt brukar följande generella rekommendationer tjäna som vägledning i avelsarbetet.
      a) Uteslut individ ur avel som själv uppvisar tecken på aktuellt sjukdomstillstånd
      b) Undvik att upprepa kombination som gett upphov till sjuk avkomma
      c) Undvik individ som vid tidigare parningar i högre grad än vad som är känt i rasen givit upphov till avkomma med aktuellt sjukdomstillstånd
      d) Iakttag försiktighet med avseende på syskon till sjuka individer
      e) Undvik nära släktskapsparningar
      Beroende på sjukdomens karaktär brukar en rekommendation även vara att senarelägga avelsdebuten för en säkrare avelsvärdering av individen själv, nära släktingar och eventuella tidigare avkommor.
    • Vilket handlingsutrymme har officiell specialklubb när det gäller att använda, tolka och förstå veterinärmedicinsk och genetisk kunskap?
      Svar: Officiell specialklubb ska baserat på tillgänglig veterinärmedicinsk och genetisk information
      a) Efter förmåga informera om detta
      b) Rekommendera ett förhållningssätt baserat på denna information
      Beträffande genetisk kunskap kan misstanken om att problemet har en ärftlig bakgrund räcka för att vara försiktig med att rekommendera djuret självt och släktingar i avel. Viktigt att inhämta kunskap från litteratur, veterinär sakkunskap och genetiker.
    • Anser AK att hjärtfel på dalmatiner har känd eller okänd arvsgång?
      Svar: För de hjärtfel på dalmatiner som betecknas som en kardiomyopati finns det indikationer på en betydande ärftlig disposition. Ännu saknas tillräckligt underlag för ett fastställande av den genetiska bakgrunden. Nedärvningen är dock sannolikt komplex (polygen), d v s beror på många gener med större eller mindre inverkan av varje gen. För dalmatiner vet man inte ännu hur stor arvbarheten är. För att kunna skatta arvbarheten krävs ett stort material. Under tiden får man anta att arvbarhetens storlek är av betydelse vid urval av avelsdjur.