Text: Helena Abrahamsson, SDS avelskommitté
Foto: Erna Kuipers
Nyligen har det kommit ut ett DNA-test för genen PRKG2 som hänger samman med oproportionerlig/skeletal dvärgväxt/chondrodysplasi hos dalmatiner. Det som är unikt med den här studien, som gjorts av finska och svenska forskare är att den bygger på användande av både nyare och äldre prover, klinisk/radiologisk karaktärisering och genetisk screening. Studien visade att flera nya sjukdomsfall var homozygota för den identifierade varianten. Homozygot innebär enkelt uttryckt att individen ärvt två likadana varianter (eller alleler) av en gen, en från varje förälder.
Dvärgväxt hos dalmatiner beror alltså på en genetisk mutation, som innebär att anlaget kan föras vidare i aveln. Hos dalmatiner är dvärgväxt mycket sällsynt, och nu vet vi att det är kopplat till recessiv nedärvning. En recessiv arvsgång innebär att båda föräldrarna måste ha genmutationen för att det ska födas en dvärg. Dock behöver inte alla valpar i en kull i sin tur själva bli dvärgar eller bärare av genen.
Man har länge känt till att det förekommit dvärgväxt hos dalmatiner. I början av 80-talet föddes det dvärgväxta dalmatiner i Skandinavien. Något som är viktigt att poängtera är att det är väldigt ovanligt med dvärgväxta dalmatiner, men att det förekommit då och då. Den recessiva arvsgången gör också att det kan gå flera generationer innan två dalmatiner som är bärare av genen för dvärgväxt möts.
De första symtomen på att tillväxten inte är normal blir ofta tydliga när valpen är några månader gammal. En valp med dvärgväxt växer långsammare än sina kullsyskon och får en oproportionerligt liten kropp. Några vanliga tecken är:
• Kortvuxenhet och liten kroppsstorlek jämfört med andra dalmatiner
• Mjuk, lite längre päls
• Försenad eller utebliven tandutveckling
• Ofullständig könsutveckling, ibland sterilitet
Det innebär att det inte är helt enkelt att som uppfödare upptäcka en valp med dvärgväxt om de flyttar från uppfödaren vid 8 veckors ålder. Diagnosen ställer man genom en kombination av kliniska tecken, blodprov och ibland röntgenundersökningar. Det finns även andra sjukdomar som kan ge liknande symtom och därför är det viktigt att en veterinär gör en noggrann utredning.
Prognosen för hundar med dvärgväxt varierar. Vissa individer kan leva ett relativt gott liv med rätt vård, medan andra får en kraftigt förkortad livslängd på grund av komplikationer. De två dalmatiner som är på bilderna har båda opererats som unga, och är nu 10 år gamla.
Eftersom dvärgväxt är ärftligt är det viktigt att undvika att använda drabbade individer eller kända anlagsbärare i avel. Redan innan man kände till arvsgången undvek man att avla vidare på hundar som lämnat dvärgväxt, och i viss mån andra släktingar. Det faktum att det nu finns ett gentest gör att både säkerheten och möjligheterna inom aveln ökar. Genetisk kartläggning och ansvarsfull avel är viktig för att minska risken för att sjukdomen sprids vidare inom dalmatinerpopulationen. Fördelen med att det nu finns ett gentest är att man kan använda hundar i avel som man tidigare uteslutit ”för säkerhets skull”. Genom att undvika att para bärare med bärare slipper man risken att det föds dvärgar. Men det ger även möjligheten att fortsätta använda bärare i aveln genom att para med testade individer som är icke bärare. Anledningen till att man inte helt bör utesluta användandet av bärare är att man vill kunna använda så många olika individer i aveln som möjligt, för att inte ytterligare minska på rasens genpool. Genetisk variation är en viktig faktor när det gäller att försöka hålla en ras så frisk som möjligt på lång sikt.
Finska dalmatinerklubben har en förteckning över hundar som är gentestade för dvärgväxt, klicka här för att komma dit.