SDS råd till uppfödare

Svenska Dalmatiner-Sällskapets rekommendationer, råd och anvisningar till dalmatineruppfödare

Som grund för all hunduppfödning gäller Svenska Kennelklubbens grundregler för hundhållning och hunduppfödning. Här presenteras allmänna råd och anvisningar för uppfödning av dalmatiner avsett som ytterligare stöd och hjälp för dalmatineruppfödare.

Varför hunduppfödning?
Trots alla de krav som ställs på den som ger sig in på hunduppfödning är det många som finner ett stort utbyte av att syssla med just detta. Ett brinnande intresse och stor kärlek till hundar, gör att hunduppfödning för många blir bland det roligaste och mest intressanta man kan ägna sig åt. Den positiva behållningen av att ägna sig åt hundsport i allmänhet, och hunduppfödning i synnerhet, är så stor att alla kostnader och omak som är förknippade med den överväger det negativa.

Tiken
All hunduppfödning börjar hos tiken och hennes ägare. Det finns många faktorer att ta hänsyn till när man som tikägare skall avgöra om en tik är lämplig att användas i avel, även om man bara har en enda kull planerad. Tiken måste vara fysiskt och psykiskt sund. Detta är något man inte skall göra avkall från. 

Höga krav ställs idag från samhället på våra hundar och på oss som hundägare. Uppfödarens uppgift är att genom sitt arbete ge sina uppfödningar de bästa förutsättningarna att uppfylla dessa krav.

Man måste ta i beaktande de exteriöra egenskaperna. Det kan vara lämpligt att genom deltagande i utställning eller exteriörbeskrivning dokumentera tikens och även den tilltänkta täckhundens, kvaliteter. Tiken måste först och främst vara av god rastyp. Övriga exteriöra detaljer är till stora delar knutna till den fysiska sundheten. Vinklar på extremiteter, bröstkorgens utformning hör t ex till dessa och skapar tillsammans en helhet. Det är denna helhet som vi måste lära oss att bedöma. Att tiken är av så god kvalitet att hon kan tänkas nedärva en del av sina goda egenskaper eller att hon har något åtråvärt som man är på väg att förlora i avelsarbetet är egentligen de enda skäl som kan anses godtagbara för att man skall använda sin tik i avel. Utöver de mentala och exteriöra kvaliteter som den tilltänkta avelstiken har måste man också beakta tikens kondition. Med detta menas att tikens hull, päls, muskler och slemhinnor skall var i verkligt gott skick. Självklart skall inte en tik som har direkta symtom på ohälsa (hudproblem, rinnande ögon) mm alls användas i avel.

Vid vilken ålder är det lämpligt att använda sin tik i avel?
Beträffande ålder för tik då det är lämpligt att para henne första gången är det stora variationer beroende på ras. Dalmatinern utvecklas förhållandevis långsamt, och kan inte anses vara absolut fullvuxen psykiskt förrän upp emot 4-årsåldern, även om den fysiskt är fullt utvecklad i 1 ½-årsåldern. Dalmatinern kan få stora eller mycket stora kullar, vilket innebär en stor påfrestning både fysiskt och psykiskt. Med anledning av ovanstående finns det skäl att som regel rekommendera att en dalmatinertik gärna bör vara omkring 3 år än yngre vid första parningen, om man begär att hon skall klara av en normalstor kull på ett fullödigt sätt.

I särskilda fall kan givetvis en tik paras betydligt tidigare, men då är det extra viktigt att uppfödaren besitter omfattande kunskaper i hunduppfödning. Tiken bör i sådana fall ha uppnått minst 2 års ålder innan parning sker.
Innan man överväger att använda en äldre tik i avel är det av yttersta vikt att man tillser att tiken är väl bibehållen och i mycket god kondition. Detta kan dokumenteras t ex genom deltagande i utställning. Ingen tik bör ansträngas otillbörligt med för många, för stora eller för täta kullar. Dock skall tikens kondition och kvalitet komma i första hand och vara mer avgörande.

Enligt SKK:s grundregler får tik över 7 år endast paras om hon haft valpkull tidigare i sitt liv. 
Om tik över 7 år paras måste till registreringsansökan bifogas veterinärintyg utfärdat FÖRE parning (dock senast en månad före) som visar att tiken är i ett sådant skick att hon kan klara 
en valpkull. Tik över 10 år får ALDRIG paras.

Täckhunden
Täckhundens betydelse för avelsresultatet bör varken över- eller underskattas. Genetiskt svarar båda föräldrarna för 50 % var i arv till avkomman.

Vad är en lämplig täckhund?
Det är den hund som – oavsett geografiskt avstånd, utställningsmeriter och personliga relationer – typ-, exteriör-, och arvsmässigt är det bästa valet i en strävan att uppnå ett så standardenligt resultat som möjligt. Ordentlig hänsyn bör tas till tikens eventuella svagheter, så att den valda täckhunden är desto bättre i dessa avseenden. Svenska Dalmatiner-Sällskapets avelskommitté kan stå till tjänst med vägledning och råd. I anslutning till detta kan det vara på sin plats att påpeka hanhundsägarens ansvar. Genom att upplåta sin hund till avel deltar man i ansvaret för rasens fortsatta utveckling, och det gemensamma målet bör vara ett så bra avelsresultat som möjligt. 

Det är också angeläget att varje avelshundsägare, vars hund vid upprepade tillfällen lämnat avkomma med defekter eller icke önskvärda detaljer, är så ärlig att avelsresultatet redovisas och att den berörda hundens fortsatta användning i avel omprövas. Bedömning därav sker lämpligen i samråd med rasens specialklubb, Svenska Dalmatiner-Sällskapet.

Uppfödning av kullen
Den som avser att föda upp en kull dalmatinervalpar, bör i god tid sätta sig in i rasens speciella egenheter. Färg och teckning finns i ett flertal varianter, varav endast två är godkända enligt standard. Som exempel på ej tillåtna variationer kan nämnas blaffa, lemon- eller orangetecknat samt trefärgat. Avsaknad av föreskrivet pigment på nosspegel och ögonlocksränder eller s k glosöga (opigmenterad iris) är också ej önskvärda detaljer. Det händer också att dalmatinervalpar föds döva. Uppfödaren av en kull valpar måste, innan valparna föds, noggrant lära sig hur hörseltest utförs, så att ingen döv valp finns till försäljning. Observera att hörseltest inte kan överlåtas till veterinär, förutom i samband med s k BAER-test vid någon av de veterinärkliniker som förfogar över sådan apparatur. 

Den mer oerfarne uppfödaren bör redan i samband med planering av valpkull inhämta råd och anvisningar avseende den praktiska skötseln och utfodring av tik och valpar från parning till leverans av valpar. Tikens allmäntillstånd under dräktighet och digivningsperiod får inte avsevärt försämras. För att förebygga detta är det tikägarens plikt att vara observant och ambitiös och i detta avseende. Sådan information kan fås av någon mer erfaren uppfödare eller genom kontakt med Svenska Dalmatiner-Sällskapets avelskommitté.

Försäljning av valpar
”Uppfödaren bör noga överväga till vem försäljning av valp sker och bemöda sig om att försåld hund hamnar i ett hundvänligt hem och inte blir en handelsvara.” (SHF)
Valpar får enligt Jordbruksverkets (samt SKK grundregler) inte levereras före 8 veckors ålder.
Vid leverans skall valpen vara avmaskad och besiktigad av veterinär med intyg som inte skall vara äldre än 7 dagar. Med valpen som måste vara id-märkt skall de nya ägarna få med sig:
• upprättat köpeavtal från SKK
• registreringsbevis
• besiktningsintyg från veterinär inte äldre än 7 dagar
• noggranna utfodrings- och skötselanvisningar för valpen

Efter leverans bör fortlöpande kontakt hållas med valpköparen.
Åtminstone några gånger – lämpligen vid 5-6 månaders ålder och vid 12-18 månaders ålder – bör uppfödaren ”inspektera” unghunden för att konstatera avelsresultatet.

Kullrapporteringsblanketten fylls i och skickas till avelskommittén.

Den som föder upp en kull valpar bör vara väl medveten om sitt stora ansvar gentemot valpköparen, och att både konsumentköplag och köplag gäller i tillämpliga delar vid försäljning av hund. En hund betraktas i det fallet som vilken handelsvara som helst och säljaren svarar för att köparen erhåller en ”vara” som uppfyller sin funktion.

Vad kan Svenska Dalmatiner-Sällskapet hjälpa till med?
Svenska Dalmatiner-Sällskapet är den specialklubb som handhar avelsfrågor för dalmatiner. Som funktionärer inom klubben finns en vald avelskommitté som hjälper till med råd i avelsfrågor.

RAS, de avelsstrategier som SKK uppdragit åt varje rasklubb att sammanställa och hålla uppdaterade bör varje uppfödare vara väl förtrogen med.

Som service till våra uppfödare erbjuds också möjlighet att på en valphänvisningslista som publiceras på klubbens hemsida och i Dalmatiner-Kuriren annonsera sin parning och, senare, sin valpkull till en mindre kostnad. Anmälan görs skriftligen till kontaktperson för Svenska Dalmatiner-Sällskapet.

För ny uppfödare gäller också att denne skall ha haft kontakt med SDS avelskommitté före parning vid planering av de två första kullarna.

För att valpkullen skall publiceras på valphänvisningslistan ställs vissa krav på de tilltänkta föräldradjuren. Dessa krav finns också i Dalmatiner-Kuriren och på SDS hemsida.
• Höftledsröntgad med status A eller B. Dispens medges ej för HD grad C eller sämre.
• Hörseltestad med BAER-test och vara minst unilateralt hörande.
• Fått lägst “Good” alt 2:a i kvalitetsklass vid officiell utställning eller pris på bruks-, jakt- eller lydnadsprov eller har genomförd MH- eller BPH-beskrivning.
• Uppfödarna skall vara medlemmar i SDS.

Dessa regler är menade att ytterligare betona vikten av att man som uppfödare med omsorg väljer sina avelsdjur inför en planerad parning, och inte som en styrning av uppfödarnas avelsarbete. Om man som uppfödare finner skäl att använda en hund i avel som på någon punkt inte uppfyller dessa krav, kan man till SDS:s avelskommitté inkomma med skriftlig förfrågan om dispens från dessa innan parning, om man önskar få del av SDS valphänvisningsservice. (Eventuella dispenser anges på listan).

Sammanfattning
Den som planerar att föda upp en kull dalmatinervalpar bör ha vissa grundförutsättningar för att klara av en normalstor kull. I princip kan man nog t ex påstå att det är oerhört svårt att utan komplikationer föda upp en kull dalmatinervalpar i en lägenhet i en storstad.

Uppfödaren bör också, innan parning, ha klart för sig att både tiken och uppfödarens ekonomi utsätts för stora risker. Man skall också vara införstådd med att valpuppfödning är en både arbetskrävande och tidsödande sysselsättning som dessutom kostar en hel del pengar.

För bästa förutsättning för att lyckas i sitt avelsarbete bör man förfoga över en tik med framstående exteriöra och mentala förtjänster. Man bör själv vara ambitiös med en uppriktig vilja att göra väl ifrån sig, och söka all tänkbar hjälp från sakkunnigt håll. Man skall försöka hitta den lämpligaste täckhunden och dessutom ha en stor portion tur. Den säkraste garantin för att undvika verkliga bakslag, är självklart samarbete mellan nya och mer erfarna uppfödare och att avelsarbetet sker med ett gemensamt mål för ögonen.

Lycka till med det stora äventyr som är hunduppfödning!